”Jarhead” med Jake Gyllenhaal m fl

Jarhead [2005]Det är något visst med krigsfilmer som följer en grupp unga män från träning till att de kommer ut i krig. Jarhead är en sådan film, med betoning på förberedelsen på krig och alla de konflikter och svårigheter som hör till den isolering, den väntan och det odemokratiska ledarskapet inom militären.

För all oss som någon gång gjort lumpen inom ett förband som ställt höga krav på ”de intagna” och som kört med den klassiska militära pedagogiska taktiken att bryta ned för att sedan bygga upp, för alla oss är Jarhead en film vi känner igen oss i i många avseenden. Framför allt eftersom Jarhead innehåller relativt lite ”krigsaction”, som ju mycket få av oss ändå upplevt i Sverige och desto mera ångestfylld väntan.

Lumpen var för mig ett års bortkastad tid. Jag avskydde det militära ”ledarskapet” och den militära människosynen (eller snarare frånvaron därav), jag ogillade att brytas ned på det sätt som skruvade machokistiska hjärnor (läs militärer) tycks uppskatta att göra mot andra, jag hatade det fängelse lumpen kom att bli, ett fängelse som isolerade mig från mina riktika vänner, ett fängelse som buntade ihop mig med folk jag sällan valt att umgås med om jag själv fått välja. Det snackas en massa om lumparkompisar och vilken bra kontakt man får i lumpen. Skitsnack. Att känna sig ”inlåst” är knappast att befinna sig i rätt ”mode” för att bygga upp nya livslånga vänskaper. Nej, jag tänkte banne mig inte låta mig själv falla in i den fållan. Ändå delade vi något visst, när vi fick genomlida de där prövningarna, så någon slags samhörighet byggdes upp, t o m i de konflikter vi hade.

Allt det där kommer plötsligt tillbaka när jag ser en film som Jarhead, ca 18 år senare. Blandat med tankar kring hur ett så primitivt fenomen som krig kan få förekomma på 2000-talet, t o m med ett ”civiliserat” land som USA som en av de mest aktiva parterna (men USA upphör förstås aldrig att förvåna mig på alla fronter, inklusive dumhet). En sådan meninslös syssla som att skicka ut sina (fattiga/sämre bemedlade) unga män för att lemlästas eller dö i krig, i detta fall för att säkra oljetillförseln till det egna landet, känns fullkomligt befängd. Inte underligt att de sedan får problem med extremister som slår tillbaka på deras egen hemmaplan.

Filmen känns bra i det att den på ett realistiskt sätt återspeglar mängden väntan, meningslöshet, gruppkonflikter, och känslan av att livet pågår någon annanstans, etc i relation till ”action”, dvs när det faktiskt händer något. Dessutom tar den upp det faktum att många av de som stryker med i krig inte alls gör det i strid med en fiende. Tvärt om är det ofta som en följd av de egna styrkornas misstag, eller under själva träningen eller som en effekt av den psykiska pressen i väntan på att något ska hända. Det var ren och skär tur att inte två killar i vårt kompani strök med under vårt år i lumpen.

Jarhead är inte den bästa krigsfilm jag sett, men den har helt klart sina poänger och den kan säkert väcka obehagliga minnen hos de som liksom jag genomlidit lumpen utan att bli stridspittar på kuppen. 😉

Betyg: Betyg 4/5
PS. Min blogg finns nu på bloggkartan.se. DS.