”Kalla det vad fan du vill” av Marjaneh Bakhtiari

Kalla det vad fan du villJag måste erkänna att min insikt om den tillvaro en svensk/iransk tjej kan uppleva under sin uppväxt i Malmö (eller var som helst i Sverige för den delen) varit synnerligen begränsad. Det känns som om boken ”Kalla det vad fan du vill” i alla fall bättrat på min kunskap och skingrat en del fördomar jag kan ha haft (trots att jag själv faktiskt hade två iransk/svenska vänner under min uppväxt i Lund).

Om det är något som tycks prägla huvudpersonen Bahar så är det alla de möten med fördomar, försök att (visserligen ofta vänligt, men i hennes tycke okänsligt) ”klassa” henne som invandrare, att fråga henne om hur hon hade i Iran fast hon kom till Sverige som mycket ung etc. Och det är väl också det som direkt avspeglar sig i titeln på boken. Typ ”kalla mig vad fan du vill”…

Boken handlar inte alls bara om Bahar. Den handlar om hela Bahars familj och flyttar även ofta perspektivet till vänner och andra släktingar. Syftet med det är nog att Marjaneh har velat skildra det upplevda utanförskapet, fördomarna, identitetssökandet och i viss mån identitetsfrustrationen som kommer av den situation familjen och andra ”nysvenskar” befinner sig i ur en mängd olika perspektiv. Känslan att inte riktig vara eller betraktas som hemma någonstans.

Jag har förresten själv upplevt den känslan. Visserligen inte alls på det sett som familjen Irandoust upplevt den. Jag flyttade med mina föräldrar som flyttade av helt fri vilja till Frankrike, Brasilien och Australien. Men jag har upplevt känslan av att inte riktigt känna mig ”normal” eller hemma någonstans, känslan av att vara rotlös. I Brasilien blev jag ibland t ex kallad ”Alemao”, dvs ”tysken”, bara för att man drog alla ljushåriga över en kam och såg dem som tyskar. Och då inte med någon slags positiv ton i det tillmälet…

Samtidigt har jag också upplevt den känsla som andra karaktärer ger uttryck för i boken, dvs känslan av att man aldrig är så patriotisk som när man bor utomlands. Men jag kommer ifrån ämnet.

Hur är boken då? Jag gillar språket i den, det känns välarbetat, genomtänkt och konsekvent. Jag gillar även humorn i många stycken, men framförallt att boken ger mig en inblick bra i livet som ”nysvensk” eller vad vi nu ska kalla det. Men jag kan inte låta bli att undra lite över hur representativ familjen Irandoust är. Det enda jag kan känna är att boken är lite ojämn berättelsemässigt och att den känns lite splittrad. Det är många karaktärer som följs och även om jag tror mig förstå vad Marjaneh velat uppnå med det så kan jag inte annat än undra hur det bilvit om hon valt att snäva in storyn lite mer och koncentrera den till färre karaktärer att utforska djupare. Men totalt sett är detta helt klart en läsvärd bok som jag kan rekommendera.

Betyg: Betyg 4/5