Novell: ”Du eller jag?” – del 1 av 3

Du eller jagNär jag såg novellfilmen ”Paris je t’aime” häromdagen kom jag att tänka på en egen novell jag skrev för några år sedan. Den tänkte jag nu dela med mig av som en liten följetong i tre delar. Hoppas den kan tilltala någon. 🙂

”Du eller jag” – novell av Marcos Widung

Jag har nog aldrig träffat en så balanserad person som Michael. Han verkade veta precis vad han ville ha ut av livet. Han sökte inte rastlöst efter lyckan, och han verkade inte heller fly undan något som jag själv gjorde. Ändå var han en gåta för mig, han tycktes bära på en hemlighet. Jag visste inte då hur rätt jag hade.

Men jag går händelserna i förväg. Låt mig istället börja med att berätta om hur våra vägar korsades och om en kort vänskap som berörde och förbryllade mig länge efteråt.

Jag befann mig i Paris, Europas hjärta, och efter att ha strosat runt i staden hela förmiddagen var jag matt, jag behövde en paus. Jag slog mig ner vid ett kafé i utkanten av Quartier Latin, inte långt från Notre-Dame. Med en cappuccino framför mig satt jag med slutna ögon och lät solen värma mitt ansikte. Jag kände hur den stickande röken från min bordsgrannes cigaretter sakta tunnades ut för att ersättas av osande restaurangkök, doftande crepes och tunga avgaser.

Ett sorl av röster omgav mig. De flesta var franska men då och då uppfattade jag lösryckta fraser på andra språk. Jag fäste mig aldrig vid vad som sades, utan funderade istället på det som fört mig hit.

I ärlighetens namn hade jag kommit till Paris, inte så mycket för att uppleva, som för att glömma. Jag var tvungen att lämna allt det välbekanta bakom mig. Ett sprucket förhållande hade drivit mig i landsflykt.

Veckan före min avresa hade varit ett helvete, ärligt talat. Inte en timme passerade utan att jag plågades av skarpa minnen. På ytan visade jag ingenting, i varje fall inbillade jag mig att ingen lade märke till min inre kamp. Jag hade läst någonstans att om man ler så blir man också gladare, så jag log som om jag aldrig gjort annat. Men jag var ett tomt skal.

Det var då jag bestämde mig för att lämna stan. Ett par telefonsamtal senare hade jag fått tag på en sista-minuten-biljett till Paris. Impulsivt kanske, men det kändes bra att vara på väg. Jag packade min väska, slängde en jeansjacka över axeln och kände mig redo att möta världen.

Det var ett grönskande Paris som mötte mig. Träden längs Champs-Elysées hade redan slagit ut och solen värmde så att jag snart var tvungen att lägga av både jacka och ylletröja. I jämförelse med det frusna Sverige jag lämnat bakom mig var detta sommar, men parisarna byltade fortfarande på sig, som om det inte var passande att utsätta sig för den friska aprilluften. Jag kom att tänka på Descartes och den omvända situation jag var i. Stackars man!

Men nu satt jag alltså där på kaféet, med solen i ansiktet, och försökte njuta av att vara långt ifrån ett grådaskigt Sverige när en skugga föll över mitt ansikte. Jag satt med slutna ögon i tron att den strax skulle skynda vidare, men den dröjde sig envist kvar. Skuggan blev plötsligt talför.

”Ursäkta, kan jag slå mig ner?”

Överraskad slog jag upp ögonen. Synen som mötte mig fick mig att undra om jag inte slumrat till, trots allt. En ljusblond, kortklippt man i 25-års åldern, klädd i jeans och vit T-shirt, stod och betraktade mig tålmodigt i väntan på ett svar. Man kan tycka att jag borde bli häpen över den rättframma frågan, ställd på svenska i ett främmande land. Men det var ingenting mot den förvåning som faktiskt slog mig.

Det var min egen dubbelgångare som stod framför mig. Ett osäkert leende låg över hans läppar, som om han undrade över hur jag skulle reagera. Under de sekunder av tystnad som följde rusade den ena osannolika förklaringen efter den andra genom mitt huvud. Drömde jag? Var det här dolda kameran? Eller hade kyparen lagt något skumt i cappuccinon?

Långsamt återfick jag fattningen och lyckades pressa fram ett kort ”ja visst” till svar. Jag lade samtidigt märke till att det visst fanns skillnader oss emellan. Detaljer visserligen, men det fanns små olikheter och det lugnade mig på något sätt, som om det låg en fara i att inte vara unik. Men vem som helst som inte kände oss väl skulle ta oss för tvillingar. Tanken skrämde mig men nyfikenheten var större. Innan jag hann säga något talade min nyblivne bordskamrat.

Följ fortsättningen av novellen här: http://www.credpool.com/wordpress/2007/04/17/novell-du-eller-jag-del-2-av-3/

Kommentera gärna!

One thought on “Novell: ”Du eller jag?” – del 1 av 3

Comments are closed.