Novell: ”Du eller jag?” – del 2 av 3

Du eller jagHär kommer del två av novellföljetongen som inleddes igårkväll. Har du inte läst del 1 så gör du det lämpligen här först. 🙂 Kommentera eller betygsätt gärna!

”Du eller jag” – del 2 av 3

”Förlåt att jag tränger mig på så här. Michael heter jag.”

Han sträckte fram handen och jag svarade automatiskt med att ta i hand och presentera mig med namn. Samtidigt sökte jag en förklaring till denne Michaels närvaro. Var han lika förundrad som jag över vårt delade yttre, för att inte säga, över hela den här underliga situationen?

”Jag kunde inte låta bli att lägga märke till hur lika vi är. Vi är ju lika som bär! Och när jag sedan upptäckte att du var svensk så blev jag riktigt nyfiken.”

Jag insåg att boken jag hade med mig hade skvallrat om mitt ursprung. ”En vampyrs bekännelse” låg uppslagen bredvid mig med ryggen upp.

”Bra bok förresten” fortsatte Michael med en nick mot romanen vid min sida.”Kan jag bjuda på en öl?” Innan jag hunnit svara hade han kallat på kyparen.

”Deux Adel Scott, s’il-vous-plaît. Sous pression, si vous-en-avez? Merci!” uppmanade Michael kyparen på oklanderlig franska.

Beställningen hade något definitivt över sig, som om min flyktväg blockerades av en främmande trollformel. Nåväl, jag kunde ju alltid tacka för mig och gå när jag tömt mitt glas.

”Jag vill inte tränga mig på, men det är inte varje dag man möter sin kopia.” Han satt tyst en stund, men när jag bara nickade till svar fortsatte han. ”Jag är i Paris på ett slags återbesök. Jag pluggade här för ett par år sedan. Nu är jag här och hälsar på både vänner och själva stan igen. Jag brukar komma hit ett par gånger varje år, men det som egentligen drar mig hit är Paris historia. Jag får väl erkänna att jag är något av en expert på området.”

Michael blev här avbruten av kyparen som kom med ölen. Han betalade vår nota direkt. Jag kände mig löjligt misstänksam. Varför skulle jag alltid tro det värsta om folk jag inte kände? Jag försökte slappna av. Michael tog en klunk av den mörka, skummande ölen och fortsatte sedan att berätta om sig själv.

”Från början kom jag hit just för att läsa historia och jag gjorde faktiskt mitt examensarbete här”. Jag lyssnade pliktskyldigt till hans utläggning om sitt intresse. Under tiden smakade jag på det kalla ölet. Det var ett ganska mörkt, sött men gott öl, olikt andra ölsorter jag smakat. Jag kom att tänka på att det var ett tag sedan jag ätit.

Efterhand lyssnade jag allt mer intresserat till Michaels beskrivningar om hur Paris först grundades av gallerna och hur staden sedan i ett blodigt slag förlorades till romarna. Och detta hände för mer än två tusen år sedan, bara ett stenkast ifrån där vi satt. Ölet gav Michaels röst en nästan hypnotisk inverkan. De bilder han förmedlade kändes fulla av liv.

”Men jag ska inte trötta ut dig med en föreläsning i Paris historia. Vad gör du själv här?” Jag rycktes tillbaka till verkligheten och insåg att jag ännu inte sagt någonting om mig själv.

Jag började berätta, till en början tvekande. Bit för bit lade jag fram det pussel av händelser som föregått min resa. Om flickvännen och hennes svek, om vårt uppbrott, mina minnen och min smärta. Michael var en god lyssnare. Han kom med en och annan fråga, men satt mest tyst och lyssnade uppmärksamt. När jag berättat färdigt kände jag mig lättad, som om jag lagt över en del av min börda på Michael.

”Jag förstår att du reste” sade han. ”Efter att ha levt så länge med någon är det svårt att börja leva själv sådär utan vidare. Man blir ofullständig, en halv människa. Plötsligt finns det ingen att tala med. Man bär ett vakuum som måste fyllas.”

Han tystnade. Med ofokuserad blick tycktes han se igenom mig. Någonting fick honom ur balans. Kanske var det ett plågsamt minne som gjorde honom en dyster. Han skakade sedan på huvudet, som för att göra sig av med en obehaglig tanke. Genast såg han ut att vara bättre till mods. Han log uppmuntrande.

”Tänk inte på det som hänt. Se framåt istället. Försök få lite distans till det hela. Sedan kan du tänka tillbaka och skratta åt dina minnen. Tänk, Paris ligger framför dina fötter. En spännande stad, full av kultur och historia, konst och arkitektur. En stad att uppleva.”

Medan han talade gestikulerade han hela tiden, som för att ge tyngd åt sina ord.

”Ta alla dessa turister som exempel. De skyndar från sevärdhet till sevärdhet, tar bilder av tomma livlösa byggnader och intalar sig att de upplevt. Vilken lögn de svalt! Man får aldrig glömma helheten. Utan sin historia är monumenten bara skelett, vackra förvisso, men döda och själlösa i all sin ytliga skönhet.”

Jag smålog åt den intensitet och övertygelse som lyste ur Michaels ögon. Han levde verkligen upp så snart han började tala om sin passion, historia.

”Jag har ett förslag. Ikväll är det fest hemma hos en vän till mig. Följ med dit så ska du få träffa lite trevligt folk. Det kan ge dig något annat att tänka på, och det tycks du behöva. Fransyskorna är svaga för oss nordbor. Och vilken succé du kommer att göra när jag presenterar dig som min tvillingbror. Vad säger du om det?”

Jag hade ju inget bättre för mig och Michael hade rätt, jag behövde verkligen något annat att tänka på.

Vill du läsa den sista delen av novellen? läs vidare här: http://www.credpool.com/wordpress/2007/04/18/novell-du-eller-jag-del-3-av-3/

Och kommentera gärna!