Novell: ”Du eller jag?” – del 3 av 3

Du eller jagHär kör vi avslutningen av min novellföljetong som inleddes i måndags. Har du inte läst del 1 eller del 2 så gör du det lämpligen det först. :-) Kommentera eller betygsätt gärna!

”Du eller jag” – del 3 av 3

Dagarna som följde fylldes av intryck från Michaels turer, och kvällarna tillbringades i franska vänners sällskap.

Vi gick på Louvren och for till Versailles. Vi besökte Montmartre, Operan, och Sacré-Coeur och många andra platser. Varje ställe imponerade på sitt speciella sätt. Ljudet av våra steg ekade mellan Notre-Dames stenväggar som om vi, med vår närvaro, trotsade den väldiga katedralens tystnad. Jag känner fortfarande obehag vid minnet av Katakombernas miljontals skelett, uppradade i korridor efter korridor, som ett makabert minnesmärke över människans förgänglighet.


Michaels fängslande skildringar blåste liv i alla de platser vi besökte och han tycktes värdesätta en intresserad lyssnare som jag att dela sina kunskaper med. Jag kunde inte låta bli att känna ett sting av avundsjuka över hans stora berättarkonst och kunnande. Men vad jag avundades mest var att han jämt verkade så stabil, så bekymmersfri och så munter. Ändå anade jag att han dolde något, något olustigt som han skickligt höll tillbaka. När jag en gång frågade vad som bekymrade honom svarade han undvikande att ”alla har vi våra solfläckar, sidor vi helst skulle slippa … ” och han mumlade lågt, som om det inte var menat för mina öron ”… om vi bara kunde.” När jag frågade vad han menade, valde han att inte svara. Istället skämtade han bara bort frågan.

Efter en vecka i Paris var det dags att resa hem. Min reskassa hade krympt påtagligt och jag hade ju ett liv att ordna upp hemma. Men tiden hade gått fort och det kändes vemodigt att behöva lämna alla de franska vänner jag fått under min korta, intensiva sejour.

Sista kvällen gick vi alla till ”Restaurant Saint-Michel” i Quartier Latin, studenternas kvarter. Plötsligt stod det klart för mig att cirkeln nu slöts, allt verkade ju börja och sluta just här, i detta kvarter.

Middagen avslutades med omfamningar och ändlösa inbjudningar till ett återseende i Paris, och jag återgäldade med att bjuda dem alla till Sverige så snart de kunde komma. Efter alla farväl lovade Michael att möta mig vid hotellet nästa dag.

Men när jag steg ut i hotellets foajé dan därpå syntes han inte till. Istället gav receptionisten mig en kartong och ett kuvert som Michael lämnat. Försiktigt sprättade jag upp kuvertet, och vecklade upp det tunna brevpapperet. Jag minns fortfarande vartenda ord som stod där. Den säkra handstilen i kontrast mot det sköra bladet.

”Jag vill börja med att be om ursäkt för att jag inte kommer idag. Varför inte? Jag avskyr helt enkelt att ta farväl. Och jag har goda skäl till det. Du förstår, jag är döende.
Visst är vi alla döende på sätt och vis, ända sen vi föds, men jag har inte lång tid kvar nu. Läkarna ger mig ett par månader.

Det är inte många som känner till min ”hemlighet”, för det är så jag velat ha det. Jag tål inte att vara omgiven av människor som går och tycker synd om mig och ständigt påminner mig om min olycka. De menar väl men allt blir så fel. Och även om jag ber dem att inte tala om det, att inte ens tänka på det, så lyser deras sorg och medlidande igenom. För vem vill leva som om varje dag vore en begravning?

Eftersom vi aldrig kommer att träffas igen kan jag berätta för dig. Men du undrar säkert varför jag vill berätta, varför jag inte lika gärna kunde låta dig gå ovetande som alla de andra. Jag ska förklara.

Ingenting är så fascinerande som historien. Den skapas i varje ögonblick men går hela tiden förlorad om vi inte tar vara på den. Och jag vill inte gå förlorad. Jag vill sätta en prägel på historien och leva vidare i minnet hos kommande generationer.

Klockan tolv idag gör jag slut på min väntan. Bry dig inte om hur eller var, tänk istället igenom den möjlighet jag ger dig. I kartongen har jag lämnat pass, ID, körkort, nycklar, pengar… ja, allt du kan tänkas behöva för att leva vidare i mitt ställe.

Jag ger dig mitt liv. Ta min gåva och förvalta den väl.

Farväl, Michael”

Jag tog ett djupt andetag och kastade en blick på min klocka. 11:42. Om knappt tjugo minuter skulle jag ha ansvar för två liv.