Har du fått din dagliga dos kultur?
Livet är orättvist.
Det har Glocalnet tagit fasta på i en av sina bästa reklamfilmer. Och eftersom jag gillar att uppmärksamma reklam med bra musik (och i det här fallet även bra foto/dramaturgi) så kan jag inte annat än visa upp den här filmen trots att den inte är helt ny längre.
Som kines kan jag tänka mig att det är svårt att översätta sin restaurangs namn till ett västerländskt språk med för dem lika krångliga tecken som vi tycker deras är. Vad gör man då? Jo man använder ett automatiskt översättningsprogram, kanske till och med ett piratkopierat sådant. Och plötsligt är ens restaurang världskänd men på helt fel grunder.
Läste just på Aftonbladet om Aras och Svenska Brottningsförbundets plan på att stämma internationella Brottningsförbundet efter sommaren helt sanslösa skandal då Ara dömdes bort från guldet i OS.
Jag bryr mig inte mycket om OS, just på grund av allt fuskande och allt hyckleri kring den tidigare så ädla tanken med OS. och inte blev det bättre av brottningsskandale, som var bland de få saker jag följde med intresse i OS.
Döm inte filmen efter omslaget! Det här ser ut att vara en grymt tråkig film från senare delen av 80-talet. Tråkig? Inte alls, det här måste vara en av de roligaste filmerna jag sett i år, tillsammans med “Kenny the Movie” som jag skrev om häromdan.
Familjen Kerrigan är en lycklig familj. De bor i ett närmast organiskt expanderande (tack vare pappa Darryls idoga men totalt smaklösa händighet) ruckel till hus som ligger alldeles “vägg i vägg” med flygplatsen (”praktiskt om de någonsin får för sig att ta sig ut o flyga”). Allt är frid och fröjd och “gråskimmrande” lycka tills det knackar på dörren en dag. Plötsligt står familjen med ett exproprieringsmeddelande som säger att deras hem, deras “borg”, ska rivas för att ge plats åt flygplatsens expansion.
Filmen “Kenny” (även kallad “Kenny the Movie”) är en så kallad “mockumentary”, dvs en blanding mellan en fejkdokumentär och en komedi. Vi får följa Kenny Smyth i hans föga glamorösa arbete som bajamaja-installatör/skötare. Det låter kanske varken upplyftande eller särskilt roligt, men det är faktiskt både skitkul (sorry, var bara tvungen), tankeväckande och rörande. Inte konstigt att filmen fått kultstatus i Australien.
Filmen heter egentligen “The Brave One”, men har av någon anledning fått en annan titel på engelska i Sverige. Varför kan man ju undra… Men, till filmen istället.
Vi möter Erica Bain, en småpoetisk och kvasidjup radiopratare (vars popularitet knappast känns trovärdig med tanke på hennes insatser i filmen, men men…), som råkar illa ut på en kvällspromenad genom Central Park i New York. Än värre går det för hennes pojkvän, spelad av Naveen som vi känner igen från Lost. Han biter i dammet när paret attackeras av ett brutalt gäng rånare/ligister och han försöker försvara Erica. Erica klarar sig men är rejält skadad. Men de fysiska skadorna är ingenting mot det psykiska trauma som drabbar Erica.
Jag förstår inte Lagerbäck. Han har med Mikael Nilsson på plan, en synnerligen medioker spelare. Och nu får Samuel Holmén spela på andra kanten, på Chippens plats. Men ser vi något offensivt spel att tala om? Nej.
Vad som behövs är någon med offensiva kvalitéer på vänsterkanten, någon som vågar utmana med boll. Denne någon är Behrang Safari. Han är som klippt och skuren i den rollen. Deffensiven är kanske inte hans största styrka, men oj vad bra hans offensiv är. Men nu är han väl inte ens på bänken?? Varför?
Och Sebastian Larsson imponerar inte alls…
Och släng in Marcus Rosenberg! Snarast! Och sätt ner Henke eller sätt honom bänken… Jag vill se mål, blågula sådana…
Nu börjar andra halvlek!
Kalmar FF är ju det lag i allsvenskan som kritiserats mest för sitt tråkiga spel. Nu har vi dock sett att Grekland är värre än Kalmar FF. De fegspelade och kunde mycket väl ha varit turligt framgångsrika (vilket ju KFF varit) på sina farliga fasta situationer, men så kommer HAN in på scenen.