”The Fountain” av Darren Aronofsky och med Hugh Jackman

The FountainDet ska sägas direkt, det här är en annorlunda film.

Den är nästan mer som ett konstverk än en vanlig film, men utan att bli så där pretto-trist som t ex ”Sånger från andra våningen” som inte alls föll mig på läppen.

Jag skrev om The Fountain här nyligen. Filmen spänner över tusen år och är indelad i tre parallella berättelser. Vi får följa en (eller är det tre?) mans tusenåriga kamp för att rädda den kvinna han älskar. Sökandet efter “Livets träd” och den desperata kampen för att skapa ett botemedel för cancer innan det är försent är några teman som lyfts fram.

Att det är Darren Aronofsky som regisserar är det ingen tvekan om. Hans signum i mitt tycke är den effektiva användningen av repetition som retorisk effekt. Om du sett ”Requiem for a Dream” förstår du nog vad jag menar, t ex de bildsekvenser i snabb följd som kom att illustrera när karaktärerna blev höga på knark. Samma form av repetition används genom hela The Fountain, fast på ett lite annat, stillsammare sätt.

Jag och min fru var oeniga om hur bra The Fountain var. Hon såg den som totalt intetsägande medan jag gillade den skarpt. Anledningen att jag fastnade för filmen, förutom att det är ett riktigt bra filmhantverk, är att den väcker tankar och tvingar dig att konfronteras med de där jobbiga tankarna kring liv och död.

Jag har kommit på mig själv mer än en gång med att fundera över hur jag ska förklara det där med döden för min 2½-årige son, när han väl är mogen för det dvs. Jag är ju inte troende så det finns inga lätta sanningar att ta till. Inga enkla svar att ge. Och det är just den typen av tankar som dyker upp i skallen när jag ser The Fountain. Det är alltså inte någon feelgood-film det här är fråga om.

Det enda jag kunde önskat från den här filmen är ett annat soundtrack. Musiken känns för skarp och för kantig för att passa in i The Fountains ofta ganska stillsamma mak. Det drar ner betyget till en fyra. Men var som sagt beredd på en annorlunda film.

Betyg: Betyg 4/5