Jag läste en krönika om “vabbande” i Metro (läs den här) häromdagen. Den syftade uppenbart till att provocera. Det är väl OK så länge man är beredd på att folk kommer att reagera och svara på den. Här är min reaktion på den:
Att vara förälder är i all sanning avundsvärt (se bara bilden på min son här).
Att behöva vabba (dvs “vård av barn”) eller hämta/lämna på dagis är det däremot inte avundsvärt, framförallt inte för redan stressade föräldrar.
Visa mig en förälder som inte sätter sina barn “i första rummet” och du har vad jag kallar en dålig förälder. Ingen vill vara en dålig förälder. Det betyder dock inte att man är villig att sumpa allt vad jobb och karriär heter, eftersom man ser det som sitt barns bästa att kunna ge bästa möjliga förutsättningar för ens barn att ha resurser att växa upp, att utvecklas, att resa, att bo bra i rätt miljö etc. Det är där som den ständiga pressen finns, viljan att prioritera både ens barn och jobbet, för barnets bästa. En ekvation som sällan går ihop och en ekvation som den där barnlösa krönikören Erika inte ens har en aning om.
Läs vidare här >>
Tipsa en vän!