CredPool - Film, musik, spel & böcker. Tips & varningar.

Det är något visst med krigsfilmer som följer en grupp unga män från träning till att de kommer ut i krig. Jarhead är en sådan film, med betoning på förberedelsen på krig och alla de konflikter och svårigheter som hör till den isolering, den väntan och det odemokratiska ledarskapet inom militären.

För all oss som någon gång gjort lumpen inom ett förband som ställt höga krav på “de intagna” och som kört med den klassiska militära pedagogiska taktiken att bryta ned för att sedan bygga upp, för alla oss är Jarhead en film vi känner igen oss i i många avseenden. Framför allt eftersom Jarhead innehåller relativt lite “krigsaction”, som ju mycket få av oss ändå upplevt i Sverige och desto mera ångestfylld väntan.

Läs vidare här >>

Ännu en oerhört underskattad låt på en skiva som t o m är klurig att hitta om man Googlar efter den. Och jag hittade den på någon skivrea för tio år sen och trodde att jag köpte en annan skiva. Snacka om att jag blev positivt överraskad ändå när jag upptäckte att jag tagit fel.

Låten “Hold on” blev den enda singel (som jag känner till) som släpptes från albumet “Silence Running”. Stilen är lite åt “The Verve”-hållet fast med ett mer “städat” tidigt nittiotalssound.

Bandet “Max” fanns bara i drygt två år (1992-1994) och bestod av medlemmar från andra tidigare kända grupper, t ex två från Adam and the Ants och Sinead O’Connors trummis. Faktum är att Sinead själv sjunger backing vocals på just “Hold On”.

Läs vidare här >>

Så mycket humor och så mycket allvar, så mycket yta och så mycket djup, allt fångat och komprimerat i en enda glättig synthpops-plingplong-låt. Är det möjligt? Med ”Men Without Hats” vid rodret tycks allt möjligt.  

Två teman tycker jag mig skönja i den här extremt underskattade låten (som för övrigt blev långt ifrån lika populär som deras stora hit, sythpopdängan “Safety Dance” från -82). Dels har vi den backlash som kommer som ett brev på posten efter en stor succé. Ren självupplevd erfarenhet alltså - för det var just vad som drabbade gruppen efter deras första platta. Läs vidare här >>

Ibland blir jag så grymt trött på Stockholm. På alla bilar, på köer, på T-banor som inte funkar, på alla människor som stressar hit och dit, på folkmassor på stan, på avgaser, på anonymiteten, på knarkare, psykfall och andra flippade idioter, på griniga gubbar som snor ens parkeringsplats mitt framför näsan på en i en våghalsig “stuntparkering” i hög fart, på klottrare som bara sabbar för alla, på en stad som växt ur sin lilla kostym för länge sedan. Längtan “hem” till Skåne kan bli stark i sådana lägen.

Läs vidare här >>

The September When är ett av många bra norska band, förmodligen det bästa i mitt tycke. Jag lyssnade på dem en kväll när jag pluggade i Uppsala för rätt många år sen. Jag var såld direkt.

Just den här låter känns så härligt optimistisk på något sätt, som en klackspark i låtform. Som känslan innan en lång härlig sommar drar igång. Eller känslan innan man just ska ut på en resa med kompisgänget, när man känner flygbränslet kittla i näsan och solen i nacken.

Läs vidare här >>

Jag väljer den här låten, inte så mycket för att jag faktiskt jobbat på Posten en gång (eller rättare sagt två), som för att den är så otroligt cool. Vilket annat band kan inleda en låt lika drömskt blippande för att sedan låta det hela bli en synthpoplät a la 2000-tal som är så där lagom kaxig.

Inbitna fans känner säkert redan till att gruppen fick sitt namn av att låtarna skapades via brevväxling. Men asså hade de inte mail? Fast de kanske tyckte att postväxling var säkrare? Oavsett vilket har vi ett postföretag att tacka för att den här låten finns överhuvud taget.

Läs vidare här >>

Det finns filmer jag önskar jag inte sett. Detta är en av dem. Hör du någon som överväger att se den någonsin så bespara dem 1½ timma av deras liv genom att varna dem för denna kalkon. Den är inte ens ny så den lär väl dyka upp i TV (igen?) förr eller senare. Gå då och kolla tvättmaskinen eller något annat vettigt istället.

Läs vidare här >>

Hur kunde jag missa denna hysteriskt roliga film noir-komedi ända tills nu?Jag tror att ett skäl är att jag på något mystiskt sätt blandat ihop den med den svenska filmen ”Bang Bang Orangutang” med Mikael Persbrant, en film jag absolut inte känner för att se. Jag skyller på det. 

Men tillbaka till filmen ifråga. “Kiss Kiss Bang Bang” är som ett pärlband av roliga poänger i både dialog och handling. Jag satt flera gånger och gapflabbade och det gör jag inte ofta.

Jag ska erkänna att jag sedan tidigare gillar både Val och Robert som skådisar, men jag var ändå tveksam till filmen, även efter att ha läst baksidestexten. Filmen verkade så rörig och ofokuserad. Men det är tvärt emot vad den är. Den är mestadels fullkomligt genialisk!

  Läs vidare här >>