“Farväl Falkenberg”
Ännu en besvikelse.
Det här är originellt, fräscht och annorlunda. Det känns genuint och verkligt på något sätt. Men sorry, det är inget för mig. Det berör mig inte. Jag blir bara irriterad på sådana här filmer.
Att detta är en av de bättre svenska filmerna jag sett på ett tag säger inte mycket. Svensk film är alltsomoftast dålig, tyvärr. Problemet är att filmer som denna känns meningslösa och jag gillar inte meningslösa filmer. Man känner för att ta tag i huvudpersonerna och ruska om dem och säga “för fan ta tag i era liv, det finns ju så många möjligheter som ni bara sumpar genom att inte ta er i kragen och bryta de gamla hjulspåren! Lyft blicken förihelsike!”. Typ…
Tipsa en vän!

Det här är ett skillsmässodrama jag retar mig på direkt. Jag retar mig på karaktärerna och deras uppenbara personlighetsrelaterade fel. Jag retar mig på denna familj som lever på 2000-talet men som i bästa fall bara hunnit annama 80-talsteknik med trådlösa telefoner, TV-apparater, ett gammalt bilskrälle och mekaniska skrivmaskiner vi skulle skratta gott åt idag. Retrocoolt?
Konstig.



